Vet inte om det bara är jag, men är det inte lite konstigt att skivor med artister som Kent, Robyn, Håkan Hellström, Anna Järvinen m.fl. alltid automatiskt genererar minst en 4:a i betyg av recensenterna i nästan alla större dagstidningar. Inget ont alls om dessa exempel, men kom inte och säg att alla deras plattor är snudd på klassiker. Jag har heller aldrig sett någon recensent som skadeglatt frossat i att totalsåga nån av Kents plattor, medan det finns andra artister som blir sågade av ren slentrian även om de skulle råka överträffa sig själva. Lite märkligt om du frågar mig...

När det gäller ny musik så kan jag just nu rekommendera:

Crowded House - Intriguer

(Provlyssna: http://www.youtube.com/watch?v=PsLISr-L-as)

Klockren pop i rakt nedstigande led från Lennon/McCartney 

Tom Jones - Praise and Blame

(Provlyssna: http://www.myspace.com/tomjones)

Så här har du aldrig hört honom förr!

Och för er som missade den förra året:

Jackson United - Harmony and dissidence

(Provlyssna: http://www.myspace.com/jacksonunited)

Grymt skön och tämligen opretentiös surfpunkpop signerad gitarristen i Foo Fighters...

Sleep tight!

// Thompa

Visst är det konstigt att man, när ämnet kommer upp, alltid envist hävdar att man inte alls har nån ålderskris. Teatraliskt skanderar man att man ju har hela livet framför sig, trots att publiken på favoritbaren nu är tio år yngre än man själv och vännerna redan är färdigutbildade och nyblivna föräldrar. Själv sitter man där outbildad med amorteringar, lågavlönat jobb och räkningar upp över öronen. Men kanske har Gud en alldeles egen plan för mig? Han vill nog bara att jag ska lida lite först! Tilläggas ska dock att jag redan har hunnit med en hel del här i livet, och om inte framgång alltid hade mätts i pengar så hade man kanske snudd på varit miljonär i livserfarenhet.

Ibland kan jag faktiskt komma på mig själv med att tänka: "Var detta verkligen allt livet hade att erbjuda?". Men oftast är allt som behövs en god natts sömn och sen är man hungrig på livet och nyfiken på vad som gömmer sig bakom nästa hörn igen. Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag föddes med ett positivt sinne och social kompetens iaf, i ett land där folk inte ens kan hälsa på sina grannar i trappen av rädsla för att man kanske måste fortsätta hälsa sen! Det finns mycket bra med det här landet, men det känns tveksamt om det finns nåt annat folk som är så stelt, inbundet och inkört i traditioner och gamla vanor. Nere på kontinenten bjuder ju folk hem genomresande och erbjuder dem en plats vid sitt bord, här i landet riskerar man ju att bli anmäld av grannen för hemfridsbrott om man vågar ha mage att ringa på och fråga om man får låna en kopp socker.

För övrigt så handlar min åldersnoja inte så mycket om rädslan för att dö. Varför vara rädd för det oundvikliga? Dö ska vi ju alla göra en gång, eller hur? Nä, min rädsla handlar nog istället mer om att jag inte ska hinna göra alla de där sakerna och resa till alla de där länderna jag drömt om innan min tid här på jorden är slut. Desto mer skrämmande är det väl att tänka på att ens föräldrar en gång ska dö ifrån, de som varit ens trygghet och alltid stått upp för en i ur och skur. Därför vill jag uppmana er alla att ta hand om era nära och kära medan tid ännu finns. Det är väl bättre att visa hur mycket ni älskar de nu, än att gråta i en kall kyrkbänk när själen redan flytt sin kos? Och framför allt: Låt inte dem som uppfostrat er och fött er sitta och mögla bort på ett ensamma på ett grått äldreboende. De är värda så mycket mer än så!

Njut av livet och ta ingenting för givet!

// Thompa

Nej!: Jag lovar att inte vara bitter över Nigerias uttåg ur fotbolls-VM.

Ja!: Jag gillade faktiskt Lasse Lagerbäck, men kombinationen Lagerbäck-Söderström var snäppet bättre.

Tänkte idag faktiskt bara tipsa om David Sandströms och Dennis Lyxzéns senaste projekt AC4, som lite i skymundan släppte sitt självbetitlade debutalbum i höstas. Eftersom det handlar om hardcore så drog musikkritikerna genast paralleller till Refused, något som bandet inte alls ville veta av, och därför vägrar man nu göra intervjuver med nån över 18 år. Man har tröttnat på att dagens ungdomar lirar dataspel istället för att försöka påverka och göra sig hörda. Och det här är jävligt bra, men kanske inte särskilt banbrytande längre. Kul dock att se att energin och attityden finns kvar trots det senaste decenniets lek i finrummet.

Kolla in bandets Myspace för att lyssna själv: www.myspace.com/ac4hc

//Thompa

Har just sett ett hysteriskt tråkigt Danmark slå ett Kamerun som trots brister i försvaret ändå visade prov på både teknik, anfallsvilja och känsla för underhållning. Dessutom borde man ha fått en straff för hands mot slutet, men livet är sällan rättvist och all heder åt Dennis Rommedahl som gjorde en kanoninsats för grannlandet på andra sidan sundet. Det kommer dock krävas en hel del mer av Danmark om man ska slå Japan. Kanske läge att ställa över trötta trotjänare och satsa på lite hungrigare och framför allt snabbare spelare?

Personligen så hoppas jag att lag som Uruguay, Chile och Mexiko med sitt underhållande spel går långt i turneringen. För mig föddes förresten kärleken till fotbollen under Italien-vm 1990. Vid sidan om namn som Caniggia, Scillachi, Skuhravy, Lineker, Matthäus, Völler och Careca så var det en 38-årig kamerunsk fotbollsveteran som skulle komma att etsa sig fast i mitt hjärta. Roger Milla charmade en hel värld och med sin hörnflaggedans skrev han för evigt in sig i vm-historien. Se, njut och minns en notorisk måltjuv med ett leende lika stort som hans fotbollshjärta:

>

Efter många års vänta så fick jag till slut uppfylla en av mina barndomdrömmar när jag såg Kiss rocka loss på Malmö Stadion. Jag måste väl erkänna att mina förväntningar var ganska låga i och med att Paul Stanleys röst låtit ganska sliten de senaste åren och att gubbarna borde vara ganska mätta vid det här laget. Men jag är den förste att erkänna hur fel jag hade. För efter snart fyrtio år tillsammans så lyckas firma Stanley/Simmons överträffa sig själva med en tung, fartfylld show. Det märks också tydligt att Eric Singer och Tommy Thayer är betydligt skickligare på sina instrument, än de ganska nergångna och återigen utbytta Frehley/Criss. Med klassiker som Lick it up, Rock and roll all nite och Detroit rock city får man publiken att gå bananas och allsången ljuder över arenan. På väg mot bilen hör jag flera tala om att det är en av de bästa konserter de nånsin sett och det är bara att konstatera att denna rock and rollmaskin fortfarande är högst vital.

>

Kanske är det bara jag som missat eventuella rykten om cancer, men hur som helst så kom budet om Ronnie James Dios bortgång väldigt oväntat. Måhända att han för gemene man inte är alls lika känd som sin föregångare i Black Sabbath, Ozzy Osbourne, men inom hårdrockskretsar är han ett högt aktat namn sen decennier tillbaka. Tillsammans med övriga medlemmar från Black Sabbath har han under de senaste åren turnerat flitigt över Europa under namnet Heaven and Hell, och även nu till sommaren var flera konserter inbokade. Själv så minns jag honom som en stor scenpersonlighet med en av hårdrockens mäktigaste röster, även om jag tyvärr aldrig fick chansen att se honom live. En legend har lämnat in...

Annars så är mitt liv mest som att springa i ett ekorrhjul just nu. Det känns som om jag stressar och stressar utan att komma fram till målet. Hela tiden nya arbetsuppgifter och så lite tid att hinna vila och tänka efter. Men ser i alla fram emot nästa veckas dagsutflykt till Geneve och intervju med Phil Collins. Trendfolket rynkar kanske på näsan, men i min bok är han en av de stora låtskrivarna och rösterna inom kommersiell pop. 

I nästa nummer av Slitz kan ni för övrigt ta del av min guide till sommarens grymmaste festivaler!

Take care people!

// Thompa

Liverecension

Paul Carrack

Amager Bio, Köpenhamn, 2010-04-25

Inom branschen så är han känd som mannen med den gyllene rösten, men säg Paul Carrack och 9 av 10 har på sin höjd en svag förnimmelse om att de hört namnet förut. Presenterar du honom däremot som sångaren från Mike & the Mechanics, Ace och Squeeze så ökar igenkänningsgraden markant. För faktum är att den här snart 60-årige Sheffieldsonen producerat ett flertal klassiska låtar genom åren, både som gruppmedlem och solo.

Den inledande delen av konserten domineras av nyare material hämtat från 2008 års Motownispirerade platta "I know that name", och publiken som är heltänd redan från första ackordet jublar efter varje låt, trots att många säkert hör låtarna för första gången. en succé som även måste tillskrivas kompbandet som är något av det mest tighta, spelskickliga och passionerade kollektiv musiker jag hört på länge. Sen följer klassiker på klassiker och jag finner mig själv dansandes och sjungandes framför scenen. Låtar som "LIving Years", "Over my shoulder", "Tempted" och "How long" mynnar ut i en omvälvande allsång där snudd på varandra liten individ i publiken sjunger. Och visst är det märkligt att denne grånade man bara genom att öppna munnen gång efter annan lyckas trollbinda en hel publik i Amager Bios pittoreska lokaler.

Nämnas bör väl också att den gode Carrack är en gudabenådad organist som genom åren lämnat ut sin talang till namn som Roxy Music, Elton John, The Smiths och Pretenders. Får du chansen framöver att se denne legendar liv så ta chansen. För det är en fröjd att få vara med när denne kung av soulfylld pop tar oss med på en musikhistorisk resa genom de 4 senaste decennierna.

/ Thomas Rödin

Fick just Norrköpingsbandet Zackarias debutskiva i brevlådan, ska bli oerhört spännande att höra vad indiekidsen knåpat ihop. Förra årets EP lovade ju verkligen gott. Den senaste veckan har annars varit något av en musikfri vecka, behöver verkligen rensa skallen efter flera års flitigt tvångsmässigt lyssnande på recensionsplattor.

Annars är väl den stora nyheten att mitt eget flaggskepp www.yokiono.se numera även kan ståta med ett musikutbud. Här kommer du kunna hitta en hel del lounge, soul och special editions framöver. Antar att det är mina drömmar om att nån gång driva och äga en egen skivaffär som hittat upp till ytan.

Dagens youtube-klipp får bli en klassiker från 80-talet med A Flock Of Seagulls:

Sleep tight...

// Thompa