Nej!: Jag lovar att inte vara bitter över Nigerias uttåg ur fotbolls-VM.

Ja!: Jag gillade faktiskt Lasse Lagerbäck, men kombinationen Lagerbäck-Söderström var snäppet bättre.

Tänkte idag faktiskt bara tipsa om David Sandströms och Dennis Lyxzéns senaste projekt AC4, som lite i skymundan släppte sitt självbetitlade debutalbum i höstas. Eftersom det handlar om hardcore så drog musikkritikerna genast paralleller till Refused, något som bandet inte alls ville veta av, och därför vägrar man nu göra intervjuver med nån över 18 år. Man har tröttnat på att dagens ungdomar lirar dataspel istället för att försöka påverka och göra sig hörda. Och det här är jävligt bra, men kanske inte särskilt banbrytande längre. Kul dock att se att energin och attityden finns kvar trots det senaste decenniets lek i finrummet.

Kolla in bandets Myspace för att lyssna själv: www.myspace.com/ac4hc

//Thompa

Har just sett ett hysteriskt tråkigt Danmark slå ett Kamerun som trots brister i försvaret ändå visade prov på både teknik, anfallsvilja och känsla för underhållning. Dessutom borde man ha fått en straff för hands mot slutet, men livet är sällan rättvist och all heder åt Dennis Rommedahl som gjorde en kanoninsats för grannlandet på andra sidan sundet. Det kommer dock krävas en hel del mer av Danmark om man ska slå Japan. Kanske läge att ställa över trötta trotjänare och satsa på lite hungrigare och framför allt snabbare spelare?

Personligen så hoppas jag att lag som Uruguay, Chile och Mexiko med sitt underhållande spel går långt i turneringen. För mig föddes förresten kärleken till fotbollen under Italien-vm 1990. Vid sidan om namn som Caniggia, Scillachi, Skuhravy, Lineker, Matthäus, Völler och Careca så var det en 38-årig kamerunsk fotbollsveteran som skulle komma att etsa sig fast i mitt hjärta. Roger Milla charmade en hel värld och med sin hörnflaggedans skrev han för evigt in sig i vm-historien. Se, njut och minns en notorisk måltjuv med ett leende lika stort som hans fotbollshjärta:

>

Efter många års vänta så fick jag till slut uppfylla en av mina barndomdrömmar när jag såg Kiss rocka loss på Malmö Stadion. Jag måste väl erkänna att mina förväntningar var ganska låga i och med att Paul Stanleys röst låtit ganska sliten de senaste åren och att gubbarna borde vara ganska mätta vid det här laget. Men jag är den förste att erkänna hur fel jag hade. För efter snart fyrtio år tillsammans så lyckas firma Stanley/Simmons överträffa sig själva med en tung, fartfylld show. Det märks också tydligt att Eric Singer och Tommy Thayer är betydligt skickligare på sina instrument, än de ganska nergångna och återigen utbytta Frehley/Criss. Med klassiker som Lick it up, Rock and roll all nite och Detroit rock city får man publiken att gå bananas och allsången ljuder över arenan. På väg mot bilen hör jag flera tala om att det är en av de bästa konserter de nånsin sett och det är bara att konstatera att denna rock and rollmaskin fortfarande är högst vital.

>