Endorfinknarkare!

Läs artikeln som tar dig 107 meter ner en livsfarlig bergsvägg i Alperna.

Dela & Tipsa

Dela på Facebook

Tipsa en vän

Sport. Det är väl hockey, friidrott och golf det? Och visst, så såg vår idrottande värld ut i några hundra år. Men i slutet av 1960-talet började några frön gro och spira. Enstaka utbrytare gav sig iväg, ut från planen, bort från regler och konventioner. Dessa äventyrare fick efterföljare i stora skaror, och idag har vi sporter så extrema att få ens kan föreställa sig vidden. I alla fall inte utan hjälpmedel i form av film eller foto. Oavsett om det gäller snösporter, motorsport, klättring eller base-hopp är reaktionerna från utomstående ofta starka. Avsky, avund, fascination eller direkt avståndstagande.

Gränserna för vad vi klarar av förefaller ha flyttats fram rejält under de senaste 30 åren, till viss del tack vare teknisk utveckling. Eller går det kanske i vågor? Måhända hade antiken eller medeltiden sina egna extremsportare. Ser man till traditionella manlighetsriter finns också en koppling, och förra århundradets upptäcktsresande kan med visst tänjande av definitionerna sägas ha varit extremsportare. Åtminstone om man väger in risker, utmaningar och eventuell belöning.

För här finns pudelns kärna, den stora frågan. Varför? Varför riskera liv och lem för ändamål som när sluträkningen görs i bästa fall leder till lyckorus och femton minuters relativ berömmelse? Kanske ett sponsorkontrakt för en tid, men sällan mycket mer. Inga erövringar för allmänheten, forskning eller ens särskilt mycket pengar.

Och varför är det närmast uteslutande män som kastar sig utför klippor, bergväggar och torn? Klättrar uppför hus utan säkerhetsutrustning och ger sig på att segla ensamma över haven? Vi har pratat med såväl idrottare som ett par forskare. Några tillförlitliga, allmängiltiga svar är svåra att uppbringa.

Ytterst har vi att göra med det mänskliga psyket och då riskerar lösningar och teorier att bli lika många som antalet tillfrågade. Oavsett det gäller lekmän eller specialister. En definition för extremsporter som dyker upp ibland är denna: ”Icketraditionella sporter och aktiviteter som kräver att utövaren kombinerar atletisk förmåga med avsevärd risk”. Inte så pjåkigt, men ändå inget allomfattande.

Men några tydliga tendenser finns alltså – det är oftast män som står där och det är mer ofta än sällan ensamma prestationer. Extrem fotboll eller ishockey har vi inte uppfunnit än. Vi har intervjuat ett antal utövare, samt Åke Nilsén, en av få forskare på området extrema sporter. Fast läs först nedanför om mannen många menar var först ut på banan.

Hoppa högt med Gud i bakfickan
Möt Jamie Pierre. En skidåkare som agerar utifrån viss planering, men också drivs av en närmast ohälsosam dos amerikanskt självförtroende. Vi möter honom en solig vårvinterdag vid kanten av en klippa. Berget heter Grand Targhee, beläget i Wyoming. Framför Pierre väntar 70 meter fritt fall. Han fokuserar och funderar.

Bara ett par meter till kanten och gränsen för återvändo. Möjligen en sekunds tvekan. Sedan tar han upp komradion en sista gång och talar till det team som övervakar och filmar – ”jag vet att många ser mig som en dåre, men jag vill att ni tänker på Gud och Jesus Kristus nu”. Pierre pekar skidorna ut i tangentens riktning, tar några stavtag och tar luft. Hoppet, eller snarare fallet, ser ut som en dödsolycka. Fritt fall i flera sekunder. Halvvägs börjar han rotera, tappar kontrollen.

Istället för att landa på sidan eller ryggen, vilket anses vara önskvärt, landar han på huvudet. Borrar ner hela sin kropp i snötäcket - poff! En krater i snön, några meter ut från bergväggen. En stav och en skidspets sticker ut, som stjälkar ur en soppa. Teamet skyndar dit och till viss förvåning mår Jamie Pierre bra.

Ett brutet revben, men han kan själv åka ner till helikoptern. Den här gången kan han sola sig i glansen. 77 meter, ett nytt världsrekord i klipphopp på skidor står skrivet i hans namn. Ett tag åtminstone. Själv är Jamie Pierre nöjd och säger sig äntligen ha släckt det behov som under flera år fått honom att hoppa allt högre.

I vissa delar av skidvärlden är debatten kring prestationen livlig. Är Jamie Pierre ett praktpucko? En jubelidiot? Eller en atlet beredd att ta den ultimata risken? Många hävdar att detta är väl ändå inte skidåkning, och det kan man svårligen argumentera emot. Men frågan är om det ens ska bedömas som skidåkning? Kanske en egen gren – förvisso med mycket få utövare, och än färre i faktisk publik.

Diskussionen tar ny fart drygt två år senare. Norrmannen Fred Syversen, en mycket rutinerad och talangfull extremskidåkare på drygt 40 år, befinner sig i mars 2008 i Schweiziska Alperna för att spela in material till årets Nuit de la glisse, nästa del i en serie av franska vintersportfilmer. En filminspelning som denna följer vissa givna regler. Ett berg bestäms, linjeval och datum planeras.

Åkare tittar, funderar och provåker. Men eftersom sol och rätt snö krävs, kan även de bästa planer få revideras i all hast. Just den här dagen ska Syversen börja med ett uppvärmningsåk. En helikopter med filmaren Thierry Donard och stillbilds-fotografen Felix St. Clair-Renard (ja, han från Sällskaps-resan) hovrar utanför. Fred Syversen å sin sida åker sin relativt enkla inledande linje nedför berget och siktar mot ett tänkt klipphopp.

– Men nu visade det sig att jag hamnade någon meter fel. Berget såg ut så att det lätt gick att ta miste. Det här upptäckter jag bara nån sekund efter att jag släppt på rakt ned i fall-linjen mot det tänkta uthoppet. Det går väldigt fort och jag inser att jag kommer att få en rejäl flygtur. Att bromsa eller få stopp är inget alternativ – det går helt enkelt för fort.

– Hade jag försökt stanna hade jag inte haft en chans att överleva. Så det finns bara ett alternativ kvar – att hoppa. Under en bråkdels sekund tänker jag att ”nu är det kört”, men jag lyckas till slut få tillbaka kontrollen och styr skidorna en aning åt vänster. På så viss bör jag i alla fall missa klipporna jag sett från helikoptern tidigare, till vänster om landningen.

Sedan kommer uthoppet. Farten är extremt hög och Syversen tar luft.

– Jag kommer ut i luften, ser snö där nere och bestämmer mig för att det finns en liten chans att överleva. Jag försöker hålla ihop kroppen så länge som möjligt, men till slut pressar fartvinden både mig och skidorna till horisontellt läge, vilket var precis vad jag ville, säger Syversen.

Pilen visar de 107 meter som norrmannen Fred Syversens föll i Schweiziska Alperna i fjol. Liggande i luften lyckades han lägga sig på rygg, för att minska risken att pressa benen in i kroppen när han väl tog mark.

Enligt läkarna hade han en extrem tur, då han överlevde med blåmärken, nackspärr, en mindre leverskada och en delvis kollapsad höger lunga.

– Jag beundrar människor som övervinner sin rädsla. Det ska mycket till för att göra det. Jag har utsatt mig för risker som andra kallar för att leka med döden, säger Syversen.

Att landa detta hopp på annat än ryggen är otänkbart. Han bär en ABS avalanche pack (ryggsäck med en form av airbag, utformad speciellt för lavinolyckor) på sig, vilken har en liten tryckbehållare i aluminium nära ländryggen.

– Jag hinner tänka att jag inte vill landa rakt på den, och hinner vrida mig lite åt vänster innan jag till slut landar, avslutar Fred Syversen sakligt.

I helikoptern utbryter närmast panik, Syversen flög ut på fel ställe, helt på tok och alldeles för högt. Filmkameran hinner nätt och jämt med. Felix St. Clair-Renard å sin sida får med själva uthoppet, men inget mer eftersom helikoptern ligger ovanför och bakom Syversen.

Men just nu handlar det inte om missade fotomöjligheter utan snarare om eventuell överlevnad. På filmmaterialet hörs febril aktivitet över radion: ”Till höger, till höger, han föll! Landa, landa!” skriker en skräckslagen röst på franska. Mest troligt står teamet nu inför en obehaglig uppgift – att bärga en död vän och skidåkare. För inte kan han väl ha överlevt fallet?

St. Clair-Renard, som sitter där fram bredvid piloten Roland Brunner hade onda aningar redan under själva åket.

– Jag får direkt en känsla av att något håller på att gå fel, men när åkaren väl har startat har vi ingen som helst möjlighet att ta kontakt. Några hundra meter ovanför hoppet är Fred precis på väg över klippkanten, precis som om han inte riktigt vet var han ska. Jag sitter ju fram, så jag ser när Fred flyger ut i jävligt hög fart. Han har bra position i luften när han försvinner, men det ser helt galet ut. När vi flyger ut över klippkanten igen ser vi snöröken och bombhålet där han landat. Vi går ner fort, men det är så jäkla brant att det inte går att sätta ned helikoptern, så Thierry och en guide hoppar ut från låg höjd och kämpar sig upp till Fred. Skidorna ligger några meter nedanför hålet, och det enda som sticker upp är en stav. Sen ser jag hur staven rör sig – ”yes, han lever ” är det enda jag tänker, berättar St.Clair-Renard på telefon från Chamonix.

Fred Syversen är alltså vid liv och fullt medvetande, om än helt begravd med vissa andningssvårigheter. Det ska visa sig att han klarade hoppet. Med landning i en uppskattad fart av 170 kilometer i timmen – med i sammanhanget lätta skador. Blåmärken, nackspärr samt en mindre leverskada och delvis kollapsad höger lunga.

Läkarna sa inte oväntat att han haft extrem tur. En hård landning eller smäll med sådan fart kan få aorta att kollapsa, vilket leder till ögonblicklig död. Syversens förhoppning är att ingen efter honom ger sig på att hoppa ännu högre.

Billy Söderin
red@slitz.se